Hembygd & Arkipelag

Mörkö

Naturen på norra Mörkö

Naturen på södra Mörkö

Mörkö socken utgörs av den 2½ mil långa ön Mörkö längs leden in mot Södertälje, med omkringliggande öar. De största av dessa är Fifång långt i söder och kalkbrottsön Oaxen i öster.

Namnet Mörkö nämns i handskrifter från 1290 och framåt. Betydelsen är oklar – möjligtvis ”den mörka ön”. Mörkö tillhörde fram till 1972 Nyköpings/Södermanlands län, men överfördes då till Stockholms län. Ön ingår nu i Hölö-Mörkö kommundel i Södertälje kommun.

I norr ser vi öppen jordbruksbygd, uppbruten av bergknallar och partier med barrträdsdominerad blandskog. Södra delen av ön är en mera typisk skärgårdsnatur med djupa vikar, höjdryggar och smala tegar med brukad jord.

På Mörkö finns gravfält från järnåldern, sju fornborgar och fyra kända runristningar, en stor grotta, fem naturreservat samt två slott.

Ur kommunens Kulturmiljöplan: ”Mörkö är i sin helhet exceptionellt i sin välbevarade och ålderdomliga struktur med odlingslandskap och agrart bebyggelsemönster, historiskt sett präglat av frälsets ägande. Merparten av miljöerna är kulturhistoriskt intressanta som enskilda miljöer men framför allt som en del av socknens samlade kulturhistoriska värde.”

Stora delar av ön är riksintresseområden enligt Miljöbalken och/eller områden av riksintresse för kulturmiljövården.

En stor del av ön ägs sedan 1500/1600-talen av, enkelt uttryckt, ”Hörningsholm”. Efter Bondesläktens förvärv av Hörningsholm i mitten av 1700-talet utökades detta ägande till kanske 90 % av ön. Undantagen (i stort) var, och är fortfarande, ”Kungens” ägande på Eriksö och de små gårdarna i kilen vid Egelsvik. Under familjen Bondes ägartid har Bottens gård avsatts till kyrkan och Eneboda gård avsatts till skolmästarens försörjning, senare med kommunen som ägare. Oaxen med Söräng har sålts till Karta & Oaxen AB. Ett tiotal mindre avstyckningar enligt ensittarlagen har också skett under 1900-talet.

Att Mörkö varit ett fideikommiss har i hög grad präglat ön. Ännu 2012 är exploateringsgraden låg vad gäller avstyckningar för nybebyggelse eller annan markanvändning.

Uppskattningsvis 10-15% av tidigare uppodlad areal har planterats med främst gran från mitten av 1900-talet, men landskapsbilden har i övrigt varit relativt oförändrad sedan de stora skogsplanteringarna på ”den öde ön” under andra hälften av 1800-talet.

Längs stränderna har det sedan 1940-talet (i ett fåtal fall tidigare) byggts några hundra privata fritidshus på arrendetomter.

Öborna
Ön hade som mest under 1800-talet omkring 1400 bofasta invånare. Den 31 december 2011 är antalet 469, en fortsatt minskning trots viss inflyttning på Oaxen och vid Eneboda. 2015 är antalet mantalsskrivna på Mörkö/Oaxen 501 personer. Till det kommer de icke mantalsskrivna som bor i sina sommarstugor året runt samt alla sommarboende.

Från och till Mörkö
Förbindelserna till ön gick via tre färjeöverfarter: Pålsundet i söder, Ulvsundet i nordväst och Skanssundet i norr. Pålsundet och Skanssundet kan dokumenteras till tidigt 1600-tal – troligtvis har de fungerat långt tidigare. Från mitten av 1800-talet var alla tre av typen linfärjor – enstaka passagerare roddes dock fortfarande över vattnet i mindre båtar.

1912 anlades nya vägsträckningar och en öppningsbar bro byggdes vid Kasholmen, vilket medförde nedläggning av färjan vid Pålsundet.
Den sista brovakten där, Stina Åström, avslutade sitt arbete 1972 när den nuvarande fasta bron stod klar. Denna hade endast cirka 4 meters fri höjd – slut på linjetrafiken med skärgårdsfartygen, och inga flera segelbåtar genom Pålsundet!

Ulvsundsfärjan försvann i mitten av 1980-talet, trots kraftiga protester och överklaganden upp till regeringsnivå.

Skanssundsfärjan finns nu ensam kvar, sedan länge som ”frigående” färja. Den utökade trafiken i södertäljeleden kan inte samsas med grova kablar tvärs över farleden.

Eriksö

Naturen på södra Mörkö

Eriksö nämns 1494 i Svante Stures Jordebok. Eriksö gård var en kronogård, men är nu friköpt. Driften lades ner i början av 1960-talet.Gården hade på 1940-talet 15 hektar åker, 4 hästar, 8-10 kor och tjur. Gamla mangårdsbyggnaden uppfördes 1700.

Hela Eriksö, förutom några avstyckade tomter, ägs av Sveaskog. Jakten på ön bedrivs av hovförvaltningen, jakträtten är permanent (inskriven vid tingsrätten).

Större delen av Eriksö är naturreservat i Södertälje kommun i Stockholms län. Reservatet är cirka 583 ha stort, varav 298 ha vatten. I norr skiljer ett sund Eriksö från Kålsö naturreservat. Inom reservatets gränser ligger halvön Eriksö, som är en del av ön Mörkö. Eriksö består främst av skogar och jordbrukslandskap, med havsstrandängar. Vattnet runt Eriksö är populärt fiskevatten. Eriksö är naturreservat sedan 1998.

Eriksös odlingslandskap är lämpat för strövtåg och upptäcktsfärder.

På Eriksö finns ett kustnära odlingslandskap med ålderdomlig karaktär. Här är landskapet småbrutet med omväxlande skogar, hällmarker och jordbruksmark. Eriksö är både strövvänligt och naturskönt. Typiskt för Eriksö är den rika förekomsten av ekar. I många fall är de flera hundra år gamla och därmed viktiga för de växter och djur som har eken som sin livsmiljö. Betesmarkerna är artrika med växter som ormrot, vildlin och ängsskallra. Om du följer Bovikens strand ned mot Klubbsundet finner du artrika strandängar med blåsklöver och kustarun. Den från Östersjön nästan helt avsnörda havsviken Boviken, som delas med det angränsande Kålsö naturreservat, är en viktig yngelplats för gös. På öns norra och södra delar överväger äldre barrskog med inslag av gammal ek.